Beskrivning
Glória-bergbanan är en bergbana i centrala Lissabon som förbinder Restauradores-torget i Baixa med São Pedro de Alcântara-trädgården i Bairro Alto. Dess gulvita vagnar har varit en av stadens symboler i långt över hundra år.
En backe på nästan 18 procent mötte sin överman 1885, när bergbanan började klättra uppför Calçada da Glória. Dess ingenjör var Raoul Mesnier du Ponsard. Först drevs vagnarna av ett system med vattenballast, efter bara ett år av ånga och från 1915 av elektricitet.
De ursprungliga vagnarna hade två våningar, med bänkar på den öppna övre. De två vagnarna i dag byggdes av det tyska företaget Maschinenfabrik Esslingen, och var och en rymmer 42 personer plus konduktören.
Principen har aldrig ändrats. Två vagnar är fästa vid ändarna av samma vajer, så att när den ena går upp går den andra ner, var och en den andras motvikt. Färden är 275 meter, ungefär tre minuter, och halvvägs går den över järnvägstunneln in till Rossio-stationen.
Vagnarna är så kloka som de ser ut. Deras sluttande stålchassin håller insidan plan under uppfärden, och en lång träbänk löper längs varje sida. Ledningar ovanför, som en trådbusss, matar elmotorerna.
Banan går mellan byggnader från 1800-talet, bland dem Foz-palatset, och det lilla maskinhuset från ångans år står kvar i en sidogata. På torget nedanför stod en gång ett väntskjul för passagerare, byggt 1927 och rivet 1934. 2002 förklarades banan som nationalmonument.
Högst upp väntar utsiktsplatsen São Pedro de Alcântara, över stadens tak. Det är en av tre sådana bergbanor i staden, tillsammans med linjerna Lavra och Bica. Övre stationen ligger i trädgården med samma namn, vid Rua de São Pedro de Alcântara.
En backe på nästan 18 procent mötte sin överman 1885, när bergbanan började klättra uppför Calçada da Glória. Dess ingenjör var Raoul Mesnier du Ponsard. Först drevs vagnarna av ett system med vattenballast, efter bara ett år av ånga och från 1915 av elektricitet.
De ursprungliga vagnarna hade två våningar, med bänkar på den öppna övre. De två vagnarna i dag byggdes av det tyska företaget Maschinenfabrik Esslingen, och var och en rymmer 42 personer plus konduktören.
Principen har aldrig ändrats. Två vagnar är fästa vid ändarna av samma vajer, så att när den ena går upp går den andra ner, var och en den andras motvikt. Färden är 275 meter, ungefär tre minuter, och halvvägs går den över järnvägstunneln in till Rossio-stationen.
Vagnarna är så kloka som de ser ut. Deras sluttande stålchassin håller insidan plan under uppfärden, och en lång träbänk löper längs varje sida. Ledningar ovanför, som en trådbusss, matar elmotorerna.
Banan går mellan byggnader från 1800-talet, bland dem Foz-palatset, och det lilla maskinhuset från ångans år står kvar i en sidogata. På torget nedanför stod en gång ett väntskjul för passagerare, byggt 1927 och rivet 1934. 2002 förklarades banan som nationalmonument.
Högst upp väntar utsiktsplatsen São Pedro de Alcântara, över stadens tak. Det är en av tre sådana bergbanor i staden, tillsammans med linjerna Lavra och Bica. Övre stationen ligger i trädgården med samma namn, vid Rua de São Pedro de Alcântara.