Beskrivning
Elevador de Santa Justa är ett järntorn mitt i Lissabons Baixa som lyfter människor från nedre staden till Largo do Carmo, 45 meter högre upp. Det är ett nygotiskt landmärke, en fungerande relik från 1902 och ett av stadens bästa utsiktspunkter.
Åkturen är kort, i en trähytt med speglar och fönster. Högst upp leder en gångbro till Largo do Carmo, bredvid ruinerna av Carmoklostret, och en utsiktsplattform öppnar utsikten över slottet, floden, Nationalteatern och Baixas rutnät nedanför.
Två spiraltrappor förbinder våningarna, med olika mönster på varje nivå. Stilen är nygotisk i gjutjärn: spetsbågar och masverk, i ett material som då stod för den moderna tiden.
Lissabon är en stad av kullar, och före hissen innebar det att klättra för att ta sig från Baixa upp till Largo do Carmo. 1874 föreslog en ingenjör en lösning; två år senare föreslog någon djurdragna vagnar på en ramp. Svaret blev till slut ett järntorn.
Dess upphovsman var Raoul Mesnier du Ponsard, en ingenjör född i Porto av franska föräldrar. Han fick sin första licens 1882, men mellan petitioner, rivaler och koncessioner började arbetet först 1900.
Kung Carlos invigde gångbron i augusti 1901, men hytterna började gå först i juli 1902. Först drevs hissen med ånga; 1907 gick den över till el. Varje hytt byggdes för 24 passagerare, senare 29.
Den var inte den enda. ”Hissarna” Glória och Bica är egentligen bergbanor, och dess samtida, hissen i São Julião, revs. Santa Justa är den sista vertikala hissen i staden.
Tornet är ett stycke ingenjörskonst från 1900-talets början, sju våningar högt, en symbol för sin tids tekniska kultur.
Plattformen högst upp ger utsikt över Castelo de São Jorge, Tejo, Nationalteatern och ruinerna av Carmoklostret, och visar hur tornet förbinder två nivåer av staden: Baixa nedanför, och Chiado och Bairro Alto ovanför.
Missa inte
• Utsiktspunkten högst upp.
• Gångbron till Largo do Carmo.
• Spiraltrapporna.
Visste du att…?
• Dess koncession, undertecknad 1899, var tänkt att gälla i 99 år.
• På sin hundraårsdag, 2002, blev den nationalmonument, tillsammans med bergbanorna Lavra, Glória och Bica.
Åkturen är kort, i en trähytt med speglar och fönster. Högst upp leder en gångbro till Largo do Carmo, bredvid ruinerna av Carmoklostret, och en utsiktsplattform öppnar utsikten över slottet, floden, Nationalteatern och Baixas rutnät nedanför.
Två spiraltrappor förbinder våningarna, med olika mönster på varje nivå. Stilen är nygotisk i gjutjärn: spetsbågar och masverk, i ett material som då stod för den moderna tiden.
Lissabon är en stad av kullar, och före hissen innebar det att klättra för att ta sig från Baixa upp till Largo do Carmo. 1874 föreslog en ingenjör en lösning; två år senare föreslog någon djurdragna vagnar på en ramp. Svaret blev till slut ett järntorn.
Dess upphovsman var Raoul Mesnier du Ponsard, en ingenjör född i Porto av franska föräldrar. Han fick sin första licens 1882, men mellan petitioner, rivaler och koncessioner började arbetet först 1900.
Kung Carlos invigde gångbron i augusti 1901, men hytterna började gå först i juli 1902. Först drevs hissen med ånga; 1907 gick den över till el. Varje hytt byggdes för 24 passagerare, senare 29.
Den var inte den enda. ”Hissarna” Glória och Bica är egentligen bergbanor, och dess samtida, hissen i São Julião, revs. Santa Justa är den sista vertikala hissen i staden.
Tornet är ett stycke ingenjörskonst från 1900-talets början, sju våningar högt, en symbol för sin tids tekniska kultur.
Plattformen högst upp ger utsikt över Castelo de São Jorge, Tejo, Nationalteatern och ruinerna av Carmoklostret, och visar hur tornet förbinder två nivåer av staden: Baixa nedanför, och Chiado och Bairro Alto ovanför.
Missa inte
• Utsiktspunkten högst upp.
• Gångbron till Largo do Carmo.
• Spiraltrapporna.
Visste du att…?
• Dess koncession, undertecknad 1899, var tänkt att gälla i 99 år.
• På sin hundraårsdag, 2002, blev den nationalmonument, tillsammans med bergbanorna Lavra, Glória och Bica.