Beskrivning
Águas Livres-akvedukten, ”De fria vattnens akvedukt”, är Lissabons stora vattensystem från 1700-talet. Dess mest kända sträcka är en stenarkad på 941 meter över Alcântaradalen, med en av världens högsta spetsiga murbågar.
Lissabon berättar fortfarande om en kusk vid namn Diogo Alves som rånade människor på den och kastade ner dem från bågarna. Han var en verklig mördare, hängd 1841 för att ha dödat fem personer i en läkares hus. Akvedukten nämndes dock aldrig under hans rättegång: den delen är en legend.
Den verkliga historien handlar om törst. Tejo är salt, och staden växte bortom sina källor. 1728 lade Lissabon skatt på vin, kött och olivolja för att betala för vatten, och 1731, under kung Johan V, började arbetet.
Sträckan över dalen har 35 bågar, 21 runda och 14 spetsiga. Den högsta, Arco Grande, är 65 meter hög med ett spann på nästan 29 meter, färdig 1744. Vattnet började rinna 1748, tre gånger så mycket som staden haft tidigare.
1755 klarade sig akvedukten nästan oskadd genom den stora jordbävningen. Inne i konstruktionens tjocklek löpte två smala gångar på båda sidor om vattenkanalen, förbundna av ventilationslanternor. Den allmänna gången stängdes 1852, av skäl som inte hade med Alves att göra.
En annan del att se är Arco do Carvalhão, fyra runda bågar byggda 1742–45, uppkallade efter godsägaren som skulle bli markis av Pombal. Huvudledningen är 14 kilometer lång och hela nätet, med sina gallerier, når 58.
Den bar vatten till 1967. I dag hör den till Vattenmuseet, tillsammans med Mãe d’Água das Amoreiras, reservoaren där ledningen slutar, påbörjad 1745 och färdig först 1834.
Lissabon berättar fortfarande om en kusk vid namn Diogo Alves som rånade människor på den och kastade ner dem från bågarna. Han var en verklig mördare, hängd 1841 för att ha dödat fem personer i en läkares hus. Akvedukten nämndes dock aldrig under hans rättegång: den delen är en legend.
Den verkliga historien handlar om törst. Tejo är salt, och staden växte bortom sina källor. 1728 lade Lissabon skatt på vin, kött och olivolja för att betala för vatten, och 1731, under kung Johan V, började arbetet.
Sträckan över dalen har 35 bågar, 21 runda och 14 spetsiga. Den högsta, Arco Grande, är 65 meter hög med ett spann på nästan 29 meter, färdig 1744. Vattnet började rinna 1748, tre gånger så mycket som staden haft tidigare.
1755 klarade sig akvedukten nästan oskadd genom den stora jordbävningen. Inne i konstruktionens tjocklek löpte två smala gångar på båda sidor om vattenkanalen, förbundna av ventilationslanternor. Den allmänna gången stängdes 1852, av skäl som inte hade med Alves att göra.
En annan del att se är Arco do Carvalhão, fyra runda bågar byggda 1742–45, uppkallade efter godsägaren som skulle bli markis av Pombal. Huvudledningen är 14 kilometer lång och hela nätet, med sina gallerier, når 58.
Den bar vatten till 1967. I dag hör den till Vattenmuseet, tillsammans med Mãe d’Água das Amoreiras, reservoaren där ledningen slutar, påbörjad 1745 och färdig först 1834.