Beskrivning
Nationella pantheon, tidigare Santa Engrácia-kyrkan, ligger i Lissabons Alfama, nära klostret São Vicente de Fora. Det är en barockkyrka med vit kupol, i dag vilorum för presidenter, författare och nationalhjältar, och bygget tog nästan tre århundraden.
På portugisiska kallas ett jobb som aldrig tar slut ”obras de Santa Engrácia”, Santa Engrácias arbeten. Den här kyrkans första sten lades 1682, och den sista delen, kupolen, kom först på 1900-talet.
Ritningen var djärv. Kunglige arkitekten João Antunes ritade något som aldrig prövats i Portugal: ett grekiskt kors med svängda fasader, i Borrominis stil, och ett fyrkantigt torn i varje hörn. Sedan, 1712, dog Antunes, och kung Johan V tappade intresset och lade sina pengar på det gigantiska klostret i Mafra.
Kyrkan förblev ofullbordad i generationer. Republiken gjorde den till Nationella pantheon 1916, och diktatorn Salazars regering färdigställde den 1966. Många viskade att den var klar åt honom, men Salazar valde att begravas i sin hemby.
Inuti är korsmitten med sina svängda rum täckt av barockmönster i färgad marmor, och den stora orgeln kom från Lissabons katedral. Portalen utanför, med Portugals vapen hållet av två änglar, är värd en titt innan du går in.
De som är begravda här kommer från alla delar av nationens liv. Det finns presidenter, författare som Almeida Garrett och Eça de Queiroz, poeten Sophia de Mello Breyner Andresen, fadosångerskan Amália Rodrigues och fotbollsspelaren Eusébio.
Några av de största namnen finns här bara i minnet, och pantheonet säger det rakt ut. Vasco da Gama, Henrik Sjöfararen, Luís de Camões och Pedro Álvares Cabral har kenotafer här, gravar som hedrar dem utan att innehålla dem.
På portugisiska kallas ett jobb som aldrig tar slut ”obras de Santa Engrácia”, Santa Engrácias arbeten. Den här kyrkans första sten lades 1682, och den sista delen, kupolen, kom först på 1900-talet.
Ritningen var djärv. Kunglige arkitekten João Antunes ritade något som aldrig prövats i Portugal: ett grekiskt kors med svängda fasader, i Borrominis stil, och ett fyrkantigt torn i varje hörn. Sedan, 1712, dog Antunes, och kung Johan V tappade intresset och lade sina pengar på det gigantiska klostret i Mafra.
Kyrkan förblev ofullbordad i generationer. Republiken gjorde den till Nationella pantheon 1916, och diktatorn Salazars regering färdigställde den 1966. Många viskade att den var klar åt honom, men Salazar valde att begravas i sin hemby.
Inuti är korsmitten med sina svängda rum täckt av barockmönster i färgad marmor, och den stora orgeln kom från Lissabons katedral. Portalen utanför, med Portugals vapen hållet av två änglar, är värd en titt innan du går in.
De som är begravda här kommer från alla delar av nationens liv. Det finns presidenter, författare som Almeida Garrett och Eça de Queiroz, poeten Sophia de Mello Breyner Andresen, fadosångerskan Amália Rodrigues och fotbollsspelaren Eusébio.
Några av de största namnen finns här bara i minnet, och pantheonet säger det rakt ut. Vasco da Gama, Henrik Sjöfararen, Luís de Camões och Pedro Álvares Cabral har kenotafer här, gravar som hedrar dem utan att innehålla dem.